Sunday morning
Jag kan väl erkänna det känns näst intill omänskligt att pallra sig ut och tvinga sig till promenad klockan 6 en söndag. Men vi gjorde det, igen! Nu har vi promenerat alla dagar innan frukost - igår, då var Camy ledig och jag tog tillfället i akt att "sova ut" tills sju. Klockan åtta ska vi jobba i städet, borde kanske äta frukost nu så jag kan komma tillbaka till datorn.
Imorgon ska vi också då klockan 8 på morgonen åka ner till Ål & fixa nått skattekort för oss invandrarjobbare, hihi. Kankse blir det banken också, vi får se! Men inte ens de stoppar oss från en morgonpromme, ösregn skulle jag dock våga säga att det stoppar mig rätt gott.
Av facebook att döma verkade alla vara på Kokaburra igår, jag är inte alls avundsjuk.... Men jag var uppe lite senare och kollade den svinbra filmen :
Camilla sa att det var en gråtfilm men det stämmer inte, jag hulkade mig igenom filmen, störtlipade! Titanic är inget om man ska jämföra, där gråter jag bara två gånger...
Handlade förresten mat för sådär 600+ igår, det dyraste var ost, köttfärs (39,90 för 400 g) och kyckling. Fryst kyckling är tydligen inte något man köper här.. Fyra färska fileér för 89,90 , så nice. Men vi hittade i alla fall en annan mataffär än Coop några hundra meter bort som hette Spar och var snäppet bättre!
VARNING FÖR EN LÅNG MEN VÄLDIGT VIKTIG KOMMENTAR
Under år 2011 anmäldes 68400 våldtäkter i Sverige, det är 187 våldtäkter om dagen. Ändå visar annan statistik att det bara är en av fyra våldtäkter som anmäls.
Som trettonåring blev jag våldtagen av någon som stod mig väldigt nära. I min blogg skriver jag anonymt om min kamp för att få honom fälld. Det är först nu jag anmält honom, trots att det gått fyra år.
75 procent av alla våldtäkter som sker i Sverige anmäls inte, och dem procenten är något jag inte vill vara en del av. Men jag hade kunnat bli det, och många andra blir det varje dag. För tre månader sedan bestämde jag mig för att göra en anmälan.
Jag har nog aldrig känt mig så ensam som under dessa fyra år. Det har alltid känts som att ingen förstår mig, och som att det är mitt fel. Sen jag startade bloggen har jag märkt att det finns så många därute som tänker precis som jag gjorde. Jag har förstått att jag inte är ensam, och jag vet att det inte var mitt fel.
Nu har jag startat en blogg för att hjälpa andra att komma till den insikten. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något - min blogg är mitt "något". Gör något du med, vem vet du kanske förändrar livet för någon annan? Hjälp mig att sprida min blogg! ♥
