emmmmajohansson

Kalle började innan vi åkte på semester att låta lite konstigt. Som om han snarkade nästan, fast när han var vaken också. Han lät som en pipleksak, jättegulligt var det. Men vi förstod ju att han var förkyld. Men så åkte vi till Filli och han hade det bra här hemma med Linn och farmor som kaninvakter. När vi kom hem mådde han bra och så glad som han blev när vi kom hem, min söta lilla bäbis- Men i söndags sa mamma hur lång tid ska vi ge honom? 1 månad kom vi fram till, han var förstfarande förkyld. Skulle han bli bättre skulle han få leva kvar hos oss men hade han blivit sämre så skulle vi då avliva honom i mars. Men i förrgår mådde han inte alls bra, han satt konstigt med huvudet för att få luft. Vi förstod att detta var slutet och beslutade oss att åka in med honom dagen efter, igår. Det var den näst hemskaste dagen i mitt liv. Han sov på min mage/mitt bröst i hur många timmar som hellst och jag bara störtlipa. Men jag pratade med honom, så jag känner att jag inte har dåligt samvete på något sätt. Detta var bäst. Jag är glad för Kalles skull, alla han får träffa. Men jag saknar honom jättemycket, ja tänkte precis säga godmorgon till den tomma buren. Nej nu blev detta för jobbigt. Men i lådan mitt hjrta ligger i som han också ska begravas i, där har jag lagt i min finaste korall, den ser ut som ett hjärta sen skrev jag ett brev och la i ett kort på mig så han inte ska glömma mig.