emmmmajohansson

Hade verkligen sett fram emot den här dagen, lång helg! 
Har inte sovit så bra i natt vaknade kvart över tio och tittade på mobilen så hade jag fått 14 sms så kollade jag vilka de var som hade hets skickat, men så var det min syster. Det stod att Flingan var död. Jag fick en chock och typ ringde till henne som en galning men hon svarade inte så jag ringde hennes kompis som berättade att Flingan på något sätt i hagen igår hade brutit benet så hon blev avlivad.

Jag började rida Flingan på sensommaren/hösten i åttan och slutade rida henne nu i maj tror jag att det var. Jag slutade för att Flingan var gammal (född 1990)och hon var ju inte så stor så hon borde bara ha små ryttare nu för att skydda hennes ben och rygg. Jag och Flingan har haft underbara stunder tillsammans, när jag började rida henne hade jag inte köpt något manegekort så då red jag och Anna och Gunsan ut varje gång. Vi hade så himla roligt när vi red sick sack mellan träden där vi knappt kom förbi,när vi letade efter nya ridvägar,galopperade ikapp vi hade också med oss fika och ibland hade vi till och med med oss riktig mat. Men efter att Anna slutade rida när hon blev skadad så red jag mest i paddocken, jag tycker numera att de är obehagligt att rida ut.



Men alla mina stunder med Flingan har inte vart underbara jag kommer bäst ihåg två gånger. Den första gången var någon gång i åttan tror jag. Jag kände mig inte peppad och rida och hade med mig Linnea, Lisa och en påse hallongrottor till stallet. Vi tänkte vi går ut och går med henne. Som alla normala människor vet ska du självklart ha träns på hästen om ni ska gå ut och gå. Det visste jag med, men jag tänkte de är ju synd om henne om hon ska behöva äta hallongrottor med bett i munnen.- Så vi satte på henne en grimma tog ett dressyrspö och hade henne i ett grimmskaft- Vi gick såklart jättelångt åt ett håll vi aldrig går. Om Flingan stannade och vägrade gå mutade vi henne med hallongrottor och hon trippade så gärna vidare. Så kom vi långt in i skogen Linnea höll grimmskaftet och flingan började springa och Linnea var tvungen att släppa annars hade hon blivit slungad in i ett träd. Och flingan vände om och kutade hemåt, de var i skogen så terrängen var extremt ojämn, och herre gud vad vi sprang, Jag har aldrig sprungit så fort i hela mitt liv och endå så sprang flingan så mycket fortare att vi inte såg, bara hörde henne. Och vi sprang och sprang, visste alla tre att de här kunde sluta tragiskt, men när vi kom ut ur skogen hittade vi henne. Hon stod precis utanför skogen med tre ben i marken och det fjärde i luften. Grimskaftet hade på något underligt sätt fastnat under hennes sko. Lisa fick springa till en granne och låna en sax, så fick vi loss henne, då lovade jag mig själv och Fingan att vi aldrig mer skulle ut och gå utan träns.



Självklart har jag ramlat av henne en jäkla massa gånger också. Men en gång ramlade jag av och landade på ryggen. Jag låg still i manegen när hon sprang runt. Jag trodde jag skulle dö. Jag kunde inte röra mig, när hon såg vad hon hade gjort kom hon fram till mig precis som om hon ville säga förlåt. Men det hjälpte ju inte jag kunde inte röra mig. När jag hade legat där hur länge som hellst kom jag på att jag kanske borde försöka röra mig.  Jag klarade det och gick i slowmotion upp till stallet med henne. Såklart var de en av de få gånger som jag red utan mobil, men direkt när ja kom till stallet kom pappa och hämtade mig så sen kom Maria och tog hand om Flingan.



Flingan var verkligen speciell man kunde inte annat än att älska henne. Gud vad hemskt detta är- Hoppas inte att det var allt för tråkigt att läsa om mina häst historier. Men kände att jag var tvungen att skriva det idag. Och så kanske alla förstår att jag är ledsen idag.

Nu ska jag äta frukost, sen ska jag gå ut och gå och bara tänka. Men en sak är säker, jag kommer ha väldigt svårt för hästar nu.



Linn, Flingan och jag <3