emmmmajohansson

Jag var ute och gick på promenad i kylan. Så står de ett ultraretard i form av en gammal gubbe, vänd mot mig med krökt rygg och tittar ner men endå glor lömskt. Precis när jag är breve så vänder han sig blixtsnabbt om och börjar stalka mig. Man kan ju lugnt säga att mitt promenadtempo ökade med en sisådär 100%. Jag hatar sånt, är ju sinnessjukt mörkrädd!

Annars inget nytt planerar typ vad jag ska laga för mat i helgen... Men på söndag så kommer två av minna favvissjöfartare och hälsar på, Jonas och Philip okej de lät fel! Leksand och Frippe menade jag såklart :)

Jag var och pratade med studievägledaren idag om typ vad jag ska göra, min framtid och så. Vi kom fram till att jag ska kämpa gärnet och försöka stå ut tills sommaren- Ska söka till Studievägledare i vår också, om jag sedan tackar ja är en annan femma. Det värsta är ju klasskompisarna, nu menar jag inte över lag utan stjärnskotten! Hon frågade är du nöjd med klassen?`Jag svarade: det finns en jäkla massa suspekta människor en hel del riktigt efterblivna sen finns det några få stjärnskott. Det är färre än vad jag kan räkna på fingrarna dock.

Egentligen hade jag ju hellst hoppat av för länge sedan om de inte vore så att jag inte kan komma hem med ett sådant misslyckande. Jag har ju fått höra nu i X antal år om mitt misslyckande (när jag flyttade hem ifrån bonneskolan). Jag som inte klarar av sånt tycker inte det är kul någon stanns, jag blir så jävla förbannad när de säger att de var för jag saknade mamma och pappa. Det var inte det! En gång för alla(i grova drag så kände jag):

• Alla killar körde EPA
• Alla tejer tyckte det var coolt
• Alla festade på grusplanen där vi övningskörde med traktorerna

SKJUT MIG!? Jag har ju alltid haft problem med tänkande i banor som: Åh vad ska dom tycka? Så det gick bara inte för sig. Det fick ju bara inte komma upp sådana pinsamheter på Bilddagboken (haha)! Vad skulle de då tro om mig? Och sen kände jag väl inte jag hade något gemensamt direkt och när man är 14 år är man inte så cool utan sina vänner. Så hamnade på UCT för IG barn. Något jag kommer få ångra resten av mitt liv, jag lärde mig inte ett smack i svenska (A,B,C), engelska(A,B), filosofi, Historia och religion. Där missade jag säkert en del ämnen men jag tycker att historia, religion och svenska är rätt roliga ämnen, och det hade ju inte varit helt fel att kunna engelska... Om jag bara hade klarat pressen och gått kvar och ansträngt mig så hade det kunnat gått hur bra som hellst. Jag kommer ihåg jag fick MVG på det sista provet det var i mjölkning, sinnessjukt jag var inte ens intresserad.

Man lär av sina misstag! Men det är anledningen till att jag blev kvar på Tjörn så länge. Egentligen tror jag bara att folk är avundsjuka för jag vågade bryta trenden, göra något nytt och lämna ön. Nu här 101 mil bort, jag längtar inte hem. Jo såklart jag saknar katten, mina vänner och släkten men jag saknar inte att bo i Skärhamn överhuvudtaget. Varför skulle jag göra det? Det är otroligt skönt att gå runt här och faktiskt vara annonym för första gången!

<3




Behöver jag skriva något mer? Tror inte det finns ett enda kort där båda två är seriösa någonsin! Vi har endå häng ihop sedan förskolan, haha!



Sån skulle jag behövt, förfrös just mina öron..



Saknar nästan min lillasyster också





Mannen i mitt liv, hans sista dag i livet. Mamma saknar dig jättemycket älskling!



Buster <3 Gud vad kul vi ska ha när jag kommer hem hjärtat!